Okategoriserade

Arbetet

Jag har haft flera studenter i höst, samt nya sjuksköterskor som vill lära sig min specialitet.

Jag har varit glad för intresset hos färdiga ssk för att bidra till ökad förståelse för patientgruppen och t o m fått studenter att tycka att det vore kul att kunna mkt om ngt specifikt. Ja alla utom en student, hon ville nog mer bo på en annan planet där det växer godis på träden och teletubbiesarna älskar varandra. Men hon blir säkert sjuksköterska hon med, bristen är stor, så stor att man tydligen kan arbeta som fake ssk.

Men de kan man inte i mitt område.

Frågan som dök upp var klassisk och given; varför blev du sjuksköterska?

Det finns ett längre svar på det och ett kortare.

Det kortare avseende varför jag jobbar med just denna diagnosgrupp är att de ibland eller alltid har svårt att röra sig, när de har svårt att röra sig, har tankarna också svårt att röra sig snabbt nog.

De anses tyvärr av många kollegor som en tråkig sjukdom där man inte kan göra ngt.

Men jag bestämde mig då, för 15-20 år sen, att jag skulle göra allt, för att de ändå skulle kunna göra det dom ändå kunde och ge verktyg för att göra ännu mer.

Min egna tanke var att om det var jag som var drabbad, skulle jag bli min och vårdens värsta mardröm och kräva allt.

Patientföreningen är stark, det forskas intensivt världen över och jag tror faktiskt att broms och/eller bot kommer utvecklas kanske t o m inom en 10års period. Det skulle glädja mig enormt.

Då kanske min specialitet upphör och det kommer jag bara glädjas åt.

Ingen förtjänar att vara låst i sin egen kropp.

Jag hyser den största respekt för det tålamod dom har, men också när dom inte har det.

Utmaningen med medicininställningar, (jag har delegering på att ändra i medicin), få deras vardag att ändå funka, strategier att röra sig etc är det som gjort att jag arbetat med detta så länge, samt att förmedla hopp/tro om att vi ändå kan göra ngn del lite bättre.

Nu kom en noshörning på 9 år instormande och kräver frukost.

Vad gör du frågade hon? Skriver sa jag. Skriv att jag är en liten noshörning som nosar på mamma.

Sagt och gjort.

Over and out.

Okategoriserade

Allt börjar med en rörelse

Jag tycker om rörelse.

Moln som drar förbi.

Färden i bilen, framåt.

Klockans visare som rör sig.

Blad som rör sig av vinden.

Vågor som hävs och sänks.

En gaffel som för mat till munnen.

Kaffe som rinner ner i en kaffekopp.

Frågor som väcker nya frågor.

Tankar som ger nya mål.

Drömmar som man realiserar.

Handlingar som utförs.

Mediciner som ökar både aktivitets och mental förmåga.

Barn som leker, tänker och frågar.

Skrattet som bubblar och till slut exploderar.

Gråten som vill ut och ofta befriar.

Kramen som värmer när man behöver.

Kärleken som ger energi.

Lusten som lämnar eftersmak av soliga ängar.

Foten som kliver över osäkra trösklar.

Glimten i ögat när man delar en gemensam tanke.

Flytten som tar en till ett nytt sammanhang.

Möjligheterna man väljer att se.

Utmaningar man tar sig an.

Röster som gör skillnad.

Toner som gör att man fördas i sitt eget universum.

Böckernas blad som breddar världen.

Det är en drivkraft.

Att vara i ngn slags rörelse.

Det som skrämmer mig är när ingen vill eller vågar röra sig.

Då kan aldrig ngt förändras.

Okategoriserade

En brun och vitfläckig ko

Jag började tänka på kor idag.

Varför jag gillar brun och vitfläckiga kor.

När jag var liten, tänk typ 5 år så åkte vi ofta till mormor och morfar i Finland.

Det var långt uppe i fattig Finland.

Jag älskade att vara där.

Dom hade hus och ladugård, en fallfärdig bastu, en bit åkermark, några kor och en häst.

Jag var inte så förtjust i mormor som blivit bitter av fattigdom och finska vinterkriget, morfar däremot, som varit med i finska vinterkriget fascinerade mig.

Han ville helst vara ifred och pratade sällan.

Jag pratade inte heller så mkt, så han godkände min närvaro för det mesta.

Vi brukade stå tillsammans och prata med varandra via korna.

Det var liksom lättare.

En kväll saknades en ko, alla letade, jag hörde en ko skrika, ja den skrek faktiskt, och jag sprang dit.

Den hade gått ner i diket, brutit ngt, halvlåg ner och skrek.

Jag försökte gå ner och trösta den.

Morfar kom med gevär, och höjde rösten emot mig, sa att man ska passa sig för rädda djur.

Drog mig ur diket som en vante.

Den har ont sa jag.

Jag ska ta bort det onda sa han.

Sen sköt han kon, och allt blev tyst.

Den var brun och vitfläckig, och hade inte ont mer.

Det var det som var viktigast.

Sen kom mormor och började yla, jag gick och la mig.

Min morfar dog ngt år senare, det visade sig att han hade cancer och hade vetat om det.

Men ej velat behandla den.

Jag tror att han ville dö, han sa ibland att han hade sett mer än man skulle behöva göra.

Natten han dog vaknade jag och visste att han var död, men inte ledsen. Jag väckte min mor och sa; bli inte ledsen men morfar är död.

Struntprat sa hon.

En timme senare ringde mormor, han hade dött i sömnen.

Jag var 7 år, mest ledsen, men också helt konstigt säker på att han velat ha det så.

Okategoriserade

Bus eller godis?

Idag är det 1:a november.

Allhelgonadagen.

Det firar vi med att tänka på döden och gula pumpor.

Barnen ville klä ut sig till monster, säga bus eller godis.

Men dom var samtidigt rädda för clowner som faktiskt klätt ut sig och mördat på riktigt.

Jag förklarade ändå att det vore tekniskt omöjligt, då alla ändå har portkodar och larm på hus, för att alla är så rädda för döden.

Nja, trots att jag är dyster i november, så sa jag inte det sista, bara att det skulle bli svårt att forcera dörrar.

Barnen frågade varför man firar Halloween.

Jag sa att det var för att vi skulle tänka på farmor. Bara henne sa dom? (Ja tänkte jag). Men nej, svarade att man skulle minnas alla som dött lite extra.

Jag vet faktiskt inte om det är helgdag idag, då brukar man vara ledig där jag jobbar.

Men inser att jag bokat in 3 patienter idag.

Så jag hoppas det är öppet ändå.

Måste raska på.

Dotter 2, passar 3 och 4. Dom ska på bio. Avis.

Om det är helgdag så kanske det inte är bilköer?

Med vänlig hälsning,

Ior, 30dgr kvar till 1 december(hopp om juleljus), 52 dgr kvar till ljuset vänder(dubbelhopp).

Okategoriserade

Det kanske är jag som är Mr Darcy?

Eftersom min uppväxt saknade de flesta av de normala ramar, så blev jag faktiskt väldigt glad när jag som 11 åring bokstavligen började sluka hyllmeter av böcker för att förstå vad jag saknade.

Jag läste mig till information om olika människoöden, fann vad som för mig skulle vara rätt och fel.

Det bodde en argsint Gustav Vasa i mig, en Robin Hood, en medicinman, en brinnande häxa, en fattig träl, en sjuksköterska, en mamma, en prinsessa, en kung och en älva som ville hitta sin Mr Darcy.

Egentligen bara ngn som ville förstå dessa delar. Tycka om dom.

Ribban kan ju ha satts lite väl högt och det insåg jag väldigt snabbt.

Jag tog bort delar som att jag var kung, älva, prinsessa och tänkte att; nåväl, man kan inte veta allt om en människa.

Men jag önskar att ngn därute har träffat sin Mr Darcy, eller gör någongång.

Har precis tittat på Stolthet och Fördom/Austen.

Det var tårkanalsrensning av världsklass.

Jag kommer ihåg att världen stannade till en stund efter att ha läst den, eftersom jag läste i bokstavsordning så kom den boken till mig tidigt, och kanske precis när jag behövde den.

Jag hade glömt just den drömmen från då, och pusselbitarna föll på plats när jag såg filmen idag.

Hopp, vad är man utan hopp.

Inte Mr Darcy iaf.

Okategoriserade

Barnatro

Min 9 åring sa, jag vill inte åka till pappa.

-varför då, frågade jag.

Han är sur jämt, klagar bara på oss, på vad vi har på oss, vill att vi ska vara som han vill. Inte vad vi vill. (Dom är hos honom torsdagkv till söndag em, varannan vecka).

Att 9 åringen berättar detta är stort, för att hon vet, att jag kan dundra till, det ger alltid efterskalv och hon vet också att konsekvenserna får hon till viss del ta. Så hon har passat sig för onödiga krig.

Nu vill hon starta krig.

Jag blir lite förvånad, hon som är fredsduvan själv.

Anar att ngt ligger bakom.

8 åring säger;

-jag vill inte åka till pappa, han nyper mig när ingen ser. Jag hatar honom.

Sen kommer sms från pappan;

Jag vill träffa barnen en dag innan höstlovet, även om lovet är ditt.

Jag svarar;

Med tanke på att du gör illa barn så är det bra med en paus i er samvaro.

Ber honom beakta detta inför framtida samvaro.

Inget mer.

Får inget svar.

Han är stämd ggr flera, har aldrig vunnit.

Min 9 åring hurrar när jag säger att dom ska vara hos mig i flera veckor.

Min 9 åring som alltid haft ngt att säga till försvar sjunger;

Lilla pappa akta dig, akta dig, akta dig, lilla pappa akta dig, annars tar mamma dig.

T o m hon har tappat tron.

Hon och hennes syster hade behövt den. Ett tag till iaf.

Varför är man inte mer rädd om det man har.

(Självklart har jag rustat dessa flickor med strategier inför framtida besök, min 8 åring hade inga blåmärken efter nyp, annars hade jag givetvis kopplat in myndigheter direkt, men båda vet att jag kommer kliva in med full kraft när det behövs)

Det behövde dom höra, för att skydda sig emot sin pappa.

Det gör mig ont, dom är värda så oändligt mkt mer.

Dom är värda att älskas för det dom är.

Okategoriserade

Höstläge=Soffläge

Jag gråter väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig.

Dom gånger det har hänt så har barnen börjat gråta, av chock och rädsla för denna känsloyttring av den bergfasta modern.

Jag hade irriterade ögon häromveckan och tänkte att jag kanske hade stängt tårkanalen och bestämde resolut att nu ska det gråtas.

Tänkte på sorgliga saker, men stördes av vardagen.

Rutiner är f ö bra för att lindra sorg.

Tittade på filmer med sorgliga slut, men blev bara upprörd över att dom inte gick att relatera till, eller bara var tramsiga.

Gav upp. Spolade ögon med koksalt och efter några dagar såg jag ut som vanligt igen.

För några dagar sen tittade jag och barnen på filmen Antz, den visas på Netflix och hade premiär för längesen. En barnfilm. Faktiskt väldigt mkt bättre än tramset som jag sett tidigare. Jag började smyggråta, en barnfilm och där kom tårarna.

Barnen märkte inget, somnade på mig i soffan, trötta efter skolveckan, och myskväll som vi alltid har på fredagar, i soffan.

Märkte att man kan ju faktiskt gråta av lättnad, över kärleken till sina barn, en soffa som rymmer en hel veckas arbete och skola, att ett arbete faktiskt bara är ett arbete, en del av livet, men inte det livet man växer mest av.

Det finns t ex i soffan som man delar med nära och kära.

Därför K-märker jag nu min soffa som redan är paxad av min 20 åring för framtida bruk och erinrar mig att min förra soffa skänkte lika stor glädje till min 28 åring, (den kallades rymdsoffan).

Så reflektera lite över soffan och dess betydelse, ignorera höst, jobb, alla måsten, världens galenskap och all stress, är du ensam så kan du dela plats med musik, tystnad, tv skval, tankar eller dig själv.

Man kan unna sig det, absolut på fredagar och särskilt på hösten.

Sen kan du gråta lite av lättnad, det är bra för tårkanalerna. Lite aktiv måste man ju vara iaf.