Okategoriserade

Kors, ryggsäck och bägare

Jag har inte reflekterat så mkt över påsken tidigare, men min nyfikna blivande 10 åring har frågat desto mera.

Jag visste typ att Jesus dog och återuppstod.

Tänkte mer på det och tänkte att bibeln skulle kunna vara en biografi på människans liv.

Tänk att Jesus gick med korset, utbuad och exkluderad av folket för att han trodde på ngt som inte gick att påvisa, bara upplevas. Han blev mobbad för att han inte tyckte som alla andra.

Ok. Vi går inte med synliga kors på ryggen idag, idag kallas det ryggsäckar och bägare som kan bli för tunga och rinna över. När ngt händer som plågar en så blir det för tungt och så dör man.

Överlever man det så pratar många om pånyttfödelse, man värderar ofta livet mer och annorlunda efter en kris.

Ofta försöker man se sina egna behov, vara rädd om dem som ger en kraft och kärlek och kastar ryggsäckar, bägare och kors, ja kanske åt helvete. Eller bakom sig iaf. Så det kommer en påskafton efter en långfredag. Det ger mening för att ge påskägg till barn. Att ge glädje och sockerkickar.

Så vad är långfredagen?

Ur Svenska kyrkans blogg;

https://blogg.svenskakyrkan.se/tankarinforhelgen/2018/03/29/den-gud-som-faller/

Det är en mörk dag alltså. En tyst dag. Tror iofs att när ens egna långfredag infinner sig är väldigt individuellt. Den skulle ju tappa all mening om alla dog på korset på samma dag, ingen skulle vara exkluderad.

Passar dock mig bra att vara tyst idag, jag är mol allena och ligger med rumpan på min ryggsäck som jag bar nyss.

Nu ska jag fundera över varför man äter samma mat jul, påsk och midsommar.

Utom i Finland, där äter man memma, som faktiskt bara smakar illa.

Varför äter man memma?

Alla dessa frågor.

Här och nu har jag allt jag behöver.

Glad och död påsk

Okategoriserade

Tack Jesus!

Tiden bokstavligen flyger.

Snart påsk, eller typ nästa vecka.

Vardagen har bjudit på virus, brandsläckning, planering, prepp för föreläsningar och genomföra föreläsningar.

Så jag vill tacka Jesus som återuppstod och att en konsekvens av detta var röda dagar.

Jag är ledig alla röda dagar.

Jag blir således långledig nästa helg.

Jag är mkt tacksam för det.

Det ska bli VÅR igen nästa vecka, skönt för ungar som har påsklov, skönt för mammor som behöver tina upp.

Nej. Nu mer jobb.

Skärpning!

Snart helg.

Glad Påsk 🐔🌷

Okategoriserade

Ett steg i rätt riktning?

När du tog du ett steg för din egen skull senast? Hörde meningen i en ljudbok som jag köpt. (Den är ganska bra, lyssna när du sitter i en oändlig kö, mödrarnas söndag; Swift).

Började tänka på det.

När tog du steg för dig själv senast?

Ett steg till ngt du verkligen ville uppleva?

Vad hindrade dig om du inte gjorde det?

Jag har alltid bergfast gått min egen väg, framåt, eller kanske lite slingrigt ibland.

Jag har gått nästan militäriskt, tjurskalligt och alltid utan återvändo.

Jag har varit tunnelseende och mkt sällan lyssnat på ev. tvivel från mig eller andra.

Jag har alltid gått från ngt dåligt, för att få det lite bättre. För barnen ffa, då dom alltid varit min framtid.

Jag har i efterhand alltid haft rätt i magkänslan att det var dags att gå.

Men varför hade jag ens gått dit från början? (Det är i sig en svår fråga som kräver 10 års grubblerier till, även om vissa svar redan är givna).

Jag har gått från sånt som kunnat urarta, som har urartat, inte stannat kvar i skit år ut och år in. Utan nästan bokstavligen rest mig, packat och gått.

Jag är en mästare på att börja om, och att packa.

Jag har lärt mig att hur och var du bor är helt betydelselöst, det är vad du fyller ditt hem med som betyder ngt.

För mig har det varit trygghet med rutiner, närvaro och kärlek.

Jag längtar alltid hem, och hem är där mina barn är.

Därför känns frågan skum.

När tog du ett steg för dig själv senast?

Jag går ju hela tiden.

Jag borde kanske öva mer på att stanna upp ibland.

Idag känns det som alla vill uppleva allt samtidigt och få det direkt. Men hur många är lyckliga när dom gått eller knappat sig dit?

Sällan verkar det som, man söker vidare, knappar sig bort, åker hit och dit, gör det rätta, byter, tar tillbaka, går fram och tillbaka.

När man sen har varit precis överallt, så kan man ju undra, vad det var upplevelsen skulle bestå i.

Vad det var man sökte?

Bekräftelse?

Att bli sedd i en fin ram eller i ett tillrättalagt landskap?

Sig själv?

Jag upplever mest hemma.

Skittråkigt kanske, men det är där jag är jag.

Det är där jag finns.

Jag går hem varje dag och njuter av det. Sen kan hemmet vara i bilen, stranden etc. då sällskapet jag valt är mitt hem.

Jag vinner alltså 365 dgr om året.

Fast tänk när barnen blir stora?

Då ska jag stalka dom.

Då kommer jag ju verkligen ta steg emot ngt jag vill. Bra träning också.

Heja mig.

Heja dig om du hittar vad du söker, (dig i rätt sammanhang?).

Okategoriserade

Älska dig för den du är

Jag undrar om det inte är ngt som vill bli väckt hos människor?

Vad det är som gör att man går över sina egna gränser.

Tänker på Josefin, såg dokumentär och fick en jobbig igenkänning av hennes liv.

Hon var, vad jag förstår, en som sökte livet i allt, rörelsen och energin. Gav säkert, mer än hon fick.

Hon var en eld, som män ville värma sig i och leka med.

Det gör mig ont.

Många undrar varför man inte bara går.

Jag som själv levt i såna relationer skulle säga att det beror på att det sjuka blivit normaliserat, det blir en vardag, man har utan att märka det hamnat i en rävsax som nästan är omöjlig att ta sig ur.

Man har skickligt dolt vad som pågår pga ett litet uns av stolthet men också skam, så omgivningen skulle ändå inte tro på vad man sa.

Förövaren är ofta skicklig på att manipulera omgivning, t o m att få sig själv att framstå som roligare, bättre etc., än offret.

Den dagen man inser att man måste gå för att överleva så måste det gå fort, man lämnar bokstavligen det hus, dom ägodelar och det hem man har haft. Man måste bygga upp ett helt nytt liv, utan att veta hur det ska gå till. Hjälpen fanns inte då, men insikten är större idag. Det glädjer mig, ger mig hopp.

Detta hände mig när jag var väldigt ung, och det har jag skrivit om tidigare. Jag gick vidare.

Tyvärr så träffade jag ändå en man med rapp käft och en självbild så grandios att den inte gick att ifrågasätta. Han var mkt dominant. Vi fick barn ihop, när yngsta barnet var 1 år förstod jag att han var otrogen, när hon var 1,5 år var relationen över.

Jag tackar Gud för det.

Vi har efter det möts i rättssalar.

För honom handlade det om honom och att inte ge mig rätt, för mig om barnen.

Hans största ilska än idag, verkar bestå i att jag drog brallorna av honom och avslöjade vem han faktiskt var.

För mig var det en sorg att behöva göra det.

Umgänget med barn är numera begränsat för honom, och underhåll betalas ut när det ska.

Barnen är större och deras röster starkare.

Så hopp finns och det är det jag vill förmedla.

Gå om du sitter i en relation som förgör dig och ev. barn.

Du är värd mer. Dina barn är värd mera.

Du överlever och sen efter ett tag börjar du leva igen.

Sorgen kommer du alltid bära med dig, men den går att leva med.

Det går inte att leva i en relation som vill förgöra det som är Du.

Jag skriver det här för Josefin, mig och alla kvinnor som förtjänar/ förtjänade att få så mkt mer än dom gav.

Att få leva och vara precis som dom är.

Okategoriserade

On Hold

Då var det Vår.

Har knappt tagit in det, även om ljuset är välkommet.

Jag har mest gått i ett tomrum, utan ord, tankar eller känslor.

Vilket är ett ganska märkligt tillstånd för mig som tänker högt och lågt om det mesta i vanliga fall.

Det är väl ngn kappsäck som blivit för tung, ngn bägare som runnit över.

Tror det händer alla ibland.

Det tar stopp liksom och försvaret sätter in och pausar världen ett tag.

Distans och perspektiv är bra ibland, man ser saker för vad dom är, inte det man önskar.

Tänker sitta ett tag och leta efter ngt som kan gripa (tag i) mig.

Fast.

Va fan ska man med känslor till?

Skojar halvhjärtat, för hur jag än försöker så kommer jag braka ut ur tomrummet med dunder och brak, och komma ut som en superkvinna.

En person sa till mig att jag är förutsägbar i min oförutsägbarhet för länge sedan.

Vi får hoppas det.

Nu ska jag hämta mina flickor från sånglektionen, dom sjunger; ”jag ska bara vara mig själv”.

Se där; nu kände jag kärlek och stolthet.

Mina barn, meningen med allt. 💖

 

Okategoriserade

Semester? Semester!

Jag är på semester, vilket är välbehövligt och skönt.

Solen skiner, poolen svalkar och rummet är fint.

Det är jag, (Bamse/Tiger), maken, (Skalman), dotter 1, (Lilleskutt/Nalle Puh) och dotter 2, (Tiger/Lille skutt).

Vi personligheter ska samsas.

Det är intressant och lite jobbigt att vara en Bamsetiger emot en Skalman som vill bestämma hur alla ska vara, utan tanke på behov eller personlighet.

Det är svårt att förklara för en Tiger att man inte behöver gå all in direkt, utan att vi har tid, att det kostar mer energi att riva runt i het sol. Även Tigrar behöver återhämtning.

Det är svårt för Lilleskutt att sortera in hur balans ska vara för att leka, äta, göra och vila för att det ska kännas säkert.

Det är svårt för en Bamsemamma att få alla dessa sedda.

Det är konkurrens helt klart, även om det naturligtvis och självklart är barnens behov som ska gå först. Oavsett andras mat, sov- och gå klockor.

Jag förstår varför familjer bråkar på semestern. .

Det är ganska solklart.

Alla troll spricker i ljuset.

Det är mkt svårare att förstå varför man inte kan se längre än sig själv, att vi är olika, behöver olika och önskar oss olika saker och behöver bemöta detta.

Man kanske ska ha semester var för sig?

Med egon som gifter sig fint, som gamla lagrade viner? Så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart.

Vad vet jag?

Inte mkt om man frågar en Skalman, men massor om man frågar Lilleskutt och Tiger.

Man kommer långt på att vara snäll och stark iaf.

Nu ska jag sola mig varm och sen leka i poolen.

Over and out.