Längtan · Tålamod · Vilja

Finns du, så finns jag

Jag tänker på min man, även om min känns lite konstigt att skriva, då det är väldigt få saker som känts som mitt.

Vad är mitt förutom de avtryck jag gjort?
(Djupt filosofisk) #höstochövreluftvägsinfektionsmood

Hursomhelst 🙂

Ibland tänker jag att vi möttes för våra synders skull, (det kallas ju numera erfarenheter), och det är säkert delvis sant.

Men det var ngt annat som hände den dagen för några år sen som gjorde att han rymde från sitt jobb och jag rymde från min vardag.

Jag som förvirrat försökte hitta parkering och han som försökte parkera sin bil med mina hopplösa instruktioner. Han visste inte att jag hade haft körkort i knappt ett år och hade noll koll på stadens parkeringar.

Jag gick ner för den anrika backen och såg en man gå stridsberedd genom klungan och redan där och då hände ngt. Pansarkvinnan kom av sig lite. Det kunde ha varit jag som gick där, samma bistra uppsyn, (fast jag går rakare men mer som en anka) Men kroppsspråket. Det avskiljande. Rör mig inte.

Vi möttes utanför det gamla fiket, kramades direkt, valde snabbt samma bakelse. Napoleon såklart. Ngt annat hade varit helt otänkbart.

Han var lite tyst, försökte prata om sitt jobb, men jag var inte intresserad.
Det var så mkt annat som hände.
Hans ögon som tittade så djupt in, hans händer som var före honom som tog i min arm.
Jag måste bara känna sa han, och jag förstod och lät honom göra det, utan sopa till honom som jag skulle ha gjort om det varit ngn annan än just han.

Så hör jag mig själv säga; ska vi bryta arm?
Han sa ja direkt.

Jag vek inte en millimeter från min position, inte han heller.

Tanterna på fiket höll andan. Bordet knakade. Tiden stod stilla.

När vi sen skulle gå runt och låtsas hitta på ngt för att få en stund till ihop så stannade vi utanför en kyrka.
Vi ska gifta oss sa jag, ja sa han.

Vi hade så helt olika förutsättningar. Så olika villkor. Men vi hade samma mål, att nå varandra, att vara oss själva.

Jag visste att detta skulle bli en kamp, utmaning och mkt svårt. Vi var så oändligt lika. Han tänkte att det blir lätt som en plätt, bara man har ett mål.
Jag var den som tyvärr fick rätt.
Det blev en jordbävning utan dess like, jag var beredd, han kämpade med att räkna missiler.

Vi har ett fett vapenförråd nu.

Jag kan väl säga att vi vänt på varenda sten, jag har därefter snabbt kastat stenarna i havet, medan han haft svårare för detta.

Medan jag har kastat mig in i striden, så har han gjort research. Jag är modigare vet vi nu, medan han är coolare när jag brakar efter striderna.
Vi kompletterar varandra som ngn självklart skulle läsa mellan raderna.

Men nu står vi här; pojken och flickan, redo att gå vår väg, på våra villkor, inte den andras, inte några andras, utan våra.
Ingen pissar på vårt revir.

Jag tror ingen skulle inte vilja gå i vägen för oss.

Det vore nog direkt livsfarligt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s