Okategoriserade

Cyklopen

Livet kan bli enögt ibland.
Det blev mitt häromdagen då min ena pupill dilaterades först som till en fullmåne, sen till en mindre liten ärta och sen som vanligt, sen växlade lite mellan stort och smått.
Med tanke på var jag arbetar så hände ju det här på detta symtoms Mecka/Mekka.
Guru 1 och 2 satte igång process; rädda min hjärna.
Här och nu tar jag in vidden av detta, inte då och inte nyss.
Jag som varit delaktig i många akut situationer blev direkt saklig och konkret.
Tänkte att i värsta fall har jag en bomb i huvudet och då är det bråttom med åtgärder, i bästa fall ngt icke farligt.
Min man fick följande första direktiv;
Om jag dör så har jag livförsäkring på IF, vill bli bränd och utkastad i havet, jag vägrar att bli obducerad, organ kan delas ut.
Han tyckte säkert att jag tänkte kallt. Jag överlämnade alla koder och inloggningar på ett papper.
Började prata med honom om hans kontaktnät, att han måste ha ngn pålitlig om det händer mig ngt.
Han blev rädd såklart. Satte sig i akutläge och var 10minuter ifrån, max.
Jag var i mina mått sett mkt tålmodig i väntan på resultat, smygstrejkade med min bästaste vän, fasta blev flyta med kaffe, allergiska reaktioner pga föregående kontrast hävdes galant inne på rummet inför nästa kontraströntgen och jag rörde mig inte en millimeter i röntgen maskinen fast det kliade och tryckte i halsen. Får jag ta extrabilder frågade röntgen människan. Självklart väste jag. 50minuter senare. Mascaran låg som två vingar under ögonen. Men heja. Den var gjord.
Nu väntar svar och vad det än är, så tar jag det då.
Hittills har det inte visat ngt farligt.

(Barnen har jag knappt ens vågat tänka på, men min yngsta har sjungit egenpåhittade sånger om livets värde och velat vara med på mitt jobb).

Jag tror ännu mer nu att man ska vårda det man tror på och säga det. Jag har nog varit (för?) bra på att hålla människor utanför min sfär.
Godhet i handling är sällsynt. Det genererar energi, vilja och tro.

Det har jag nu. Tack vare 1 som skrev remisser, 2 som följde upp och skrev fler, 3 som försökte ta prover och sätta nål på krångliga kärl, 3 som skrev söta oroliga sms, 4 som kände sig liten inför kollega och också försökte sätta nål på krångliga kärl, 5 som smyghämtade kaffe och drog roliga skämt om aspirerat kaffe och snus, 5 som var så orolig och försökte smygkolla på pupiller och hitta symtom, 5 som försökte sitta med mig en hel dag som om hon inte hade häcken full, 6 som frågade i förbifarten, rädd för svaret, men sedan satte igång ett sms race för att skicka tro, 7, (maken) som vägrade lämna sjukhuset och ockuperade cafeterian och kom med konstiga skämt, och som blev min färdtjänst under dessa dagar 8 chefen som allvarligt ifrågasatte att jag arbetade, 9 eller guru 2 som börjat gå igenom varje diagnos i huvudet, ivrigt påhejad av mig, som undrar vad som händer, om ngt händer, inget farligt får hända 10 eller guru 1 som frågar om vad som hänt och jag svarar att 2 tagit vid och det fortsatte så, den ena efter den andra bara släppte sitt, stannade upp och försökte lindra, lugna och hjälpte till.
Det jag har sett är en omsorg, runt mig.
Upplevelsen av det var nog det största i denna händelse.
Det berör särskilt en tjurskallig kärring som mig.
Jag vet inte om jag ärligt förtjänat den uppmärksamheten, men jag vet att mina barn gör det.
Tack.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s