Söka · Tro

Upplysningen

I tonåren växte jag upp i ett fint hus på en av de bättre adresserna i staden.
Jag bodde hos min pappa, då min mamma i den andra staden gjort Bob Marley till sin husgud och för att hon predikade att Coca-Cola var farligt på den stadens köpcentrum.
Jag valde själv att flytta då hon sagt att hon inte orkade med 3 barn.
Jag flyttade in i en ny värld. Från ett område med stor kulturell spridning av människor, till en väldigt vit värld, med väldigt viktiga fasader.
Kände mig tusen år äldre än mina klasskompisar när jag var 11år.
Min pappas fru visade mig biblioteket och jag började läsa. Läste all ungdomslitteratur. Gick raskt vidare till skönlitteratur.
Började på A, slutade på M. Det var Moa Martinson som blev den sista boken på det biblioteket. (Hon var en favorit f ö).
Sen kom hormonerna.
Musiken
Kajalen och mascaran
Folköl
Cigaretter
En 4 år äldre pojkvän
Knoppen skulle bli en blomma
Men blev, ja, en utmaning, ett korståg, en rebell, emot alla orättvisor. Så här i efterhand hade jag bett mig sålla lite.
Jag var aldrig farlig, inte elak emot rättvisa, bara nyfiken på vad som faktiskt är äkta. Jag kikade bakom eller rev fasader, ffa utmanade jag dom.
Jag var punkare ett tag, hade skor med stålhätta, grön militärskjorta, den klassiska skinnjackan med nitar, symboler och märken. Jag var inte riktigt nöjd med denna utstyrsel och lade till ett hårband med rosa rosett.
Punkarna i orten var dock mer begivna på att boffa lim och supa, medan jag ville höra musiken.
Senare bytte jag outfit igen. Det blev en frackskjorta med svarta leggings, tubsockor och pumps. Hade både Bob Marley, Madonna, punk och hårdrock på skinnjackan. Det var länge ngt jag trivdes med.
Tonår var mkt musik. Hemma lyssnade pappan på Nationalteatern, från barndom kom Bob Marley.
Jag gick från barrdoft och Bob, till Röda rum med pappan, till Grisen skriker, till mamma som skrek om Gud, till kompisar som skrek efter öl och cigg, till sängen där jag skrek; like a virgin med Madonna.
Hon, jag och hårdrocken anträdde vuxenlivet.
Jag var upplyst, men vad hade jag egentligen lärt mig?
En sak var klar, det hjälpte inte att skrika, fasader döljer verkligheten och jag anade då att många t o m döljer sig själva.
Jag flyttade hemifrån och skrek bara en gång efter det, och trodde inte på fasader.
Jag värderade ärlighet och handling högt
Senaste låten jag lyssnade på, (igår), var Freddie Wadling; nu lyfter vi från marken.
Tänker att musik är ngt som är äkta och ärligt, utan fasader.
Människans och tidens språkrör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s