Okategoriserade

Semester VS Arbete

Jag har semester.
Som börjar närma sig sitt första slut.
Därför begav jag mig på en 600km resa genom Sverige tidigt igår morse, med två fina döttrar som ville hem, men helst ville teleportera sig direkt hem.
9 åringen ville marknadsföra sin teleporteringsidé, tills hon själv stoppade sin tanke med att folk skulle hoppa hursomhelst i världen.
Hon gillar ordning och reda, tror på struktur och att det ger trygghet.
Medan min 8 åring skulle ta chansen och skutta världen runt. (Men mamma ska vara med).
Vi hade en 6 timmars färd ihop.
Barnen hoppades på 6 Tim wifi, men jag förklarade snabbt att det inte på ngt sätt var aktuellt.
Vi la upp rutt med först wi-fi, sen paus, sen inga skärmar, sen film och slutligen ljudbok, (Sune och syster vampyr, skrattade själv så jag grät).
Jag själv la in P1, hamnade på ngt fågelprogram om storkar som var ganska tråkigt.
Mina egna tankar flaxade iväg.

Tänk inte så mkt säger min make, vilket är direkt provocerande enligt mig. Jag är inte dum i huvudet, alltså tänker jag.

Efter det menlöst trevliga fågelprogramnet så kom ett inslag om meningen med livet.
Jag hörde om KASAM, ( känslan av sammanhang), ngt jag fick en tenta i när jag läste till sjuksköterska, för ca 20 år sen.
Då och säkert nu, var säkert tanken att vi som patientens språkrör skulle lyfta fram även denna aspekt. Hitta en mening med lidandet. En omvårdnadsforkande ssk intervjuades som doktorerat i detta berättade om detta fenomen.

Hon är dock inte ett språkrör för hur  vården fungerar idag.
Jag håller dock hjärtligt med om att helhetssynen borde finnas och den landar alltid i ssk( sjuksköterskans) knä.

Jobbtankar är på ingång uppenbarligen.
Hann surna till över det iaf när jag lyssnade.

För att hoppa direkt till meningen med livet, så har jag hört så många olika varianter på det.
Lycka är meningen med livet, säger många unga, en egofix sa programmet, man måste ge för att få.
Frågan är ju vad som ger mening och kanske därmed lycka.
Den ekvationen har man själv utifrån den valfrihet man har.
Står du med tejp över munnen, och händerna bundna så vill du bli fri kanske.
Har du fått allt från början, kanske du behöver kämpa för ngt?
Vi kan inte döma det som är redan givet, bara det som görs och aldrig medvetet blev gjort.
Jag tror på att hitta sin mening.
Min alldeles unika mening är inte skriven ännu, (eller är mer sannolikt många redan skrivna och oskrivna meningar).
Det viktigaste hittills har handlat om mina barn och deras mål och mening.
Tror att lycka kan vara en definition på det.
Programmet tog även upp att man ska göra saker för andra för att känna en mening.
Tänker direkt på all utbränd vårdpersonal som hyperventilerar efter jobbet. Växlade om direkt.
Känner dom mening med livet?
Jag vet att många dgr så funderar man verkligen över meningen med livet efter arbetet, och att om ngn skulle fråga där och då, om man kände känsla av sammanhang och kände mening med livet, sannolikt skulle få en smäll på käften, om ork fanns.
Jag tror på balans, man kan inte ge i oändlighet, man måste få ngt tillbaka.
Som vårdpersonal är det tid, jag tror på kortare arbetsdagar och mer personal. Inte workshops, meningslösa möten, utan ngt som faktiskt har ett konkret värde. För den som faktiskt jobbar med att ge av sin tid för ngn annan.
Jag ser sjuksköterskor som flyr, forskar, blir mellanchefer, hittapåtjänster, etc. För att dom inte orkar med tempot.
Det är bra, men det som inte är bra är att dessa uppfinner modeller som t ex KASAM i vården som i dagens vård är lika sannolikt att genomföra som att sjukhusdirektörer skulle torka bajs på en patient.
Skulle ngn komma med ännu en ny modell för att vårda, producera, leverera , se patienter så snabbt och effektivt så att man kan korta även det patientmötet, (fyll i en roman med hälsoformulär innan så kan vi skriva in det efteråt, när vi har tid, någongång), så är risk stor att man bara ger upp, går, långt långt långt bort.
Cirkus Landstinget.
Privata är inte mkt bättre, dit dras de som vill tjäna pengar. Har man penninglysten personal är det då den personalen med den rätta känslan för patienten, eller jobbar man för enbart stålar?  Många väldigt kompetenta ssk jobbar dock privat och jag misstänker att det dom drar in mer i stålar, får jämnas ut med mer fritid. Alltså balans.
Lönen borde vara lika både inom Lanstinget och privata sektorn.
Kan man konkurrera om människors hälsa?
Japp. Det händer ju 24/7.
Vem vinner på det?
Tål att tänkas på.
Vad vinner man?
Smaka på beprövad erfarenhet och forskning.
Det finns på storsjukhus, i små kvantiteter kan det inte finnas erfarenhet som är beprövad pga litet antal.
Jag sitter inte på ngn lösning, men äcklas av att leverera och producera, för att räkna pinnar,(läs människor), slutligen ska vara det som styr vården idag.
Men om du ringer 1177 kanske de har svaret, eller KRY, som ringer storsjukhus som ber dem remittera till just specialitén.
Never ending story.

Mitt eget jobb har jag utformat i en skön balans tack vare min specifika kompetens och en smart chef. Så för egen del är jag nöjd, (nu när jag har semester). 😇

2 reaktioner till “Semester VS Arbete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s