Okategoriserade

Det är ngt med November.

Sen jag skrev sist så har vardagen varit lite, ja oväntad och orolig.

Förra veckan, eller nej kanske typ för 1,5 vecka sedan opererades min äldsta dotter, jag och hennes make satt nervöst och väntade timme ut och timme in på avd., dit hon skulle ankomma efter op.

Jag var frågvis och ganska dryg när jag hela tiden efterfrågade info på nya bekostade sjukhuset och hjälpte dom genom att säga, att man kan gå in i journal för att se hur det har gått.

Jag tror att avd. Personal också var väldig ny, men inte lika bekostad.

Det var tur att jag inte var ensam där, dotterns make var lugn utåt och orolig inåt, jag var inte lugn och orolig både inåt och utåt, men vi avledde detta med samtal, kaffe och funderingar över vad kompetens är.

Trött och vimsig kom hon tillbaka och såg ut som 5 år och sjuk.

Allt hade gått bra.

Jag blev så lättad så jag grät hela vägen till bilen. Sov sen som en sten.

Hon mår bättre nu.

Sen ankom näst äldsta dottern. Hon hade insett att hon levde med en mansbebis och detta diskuterades mkt.

Mina yngsta hämtades hos pappan, den näst yngsta hade haft utslag hos honom, vilket är allvarligt då hon är allergisk. Det fick jag kännedom om av dottern. Ej fadern.

När vi kom hem hade hon utslag på hela kroppen som spred sig uppåt emot hals och ansikte. I med histamin. Hon var trött. Var sur för att jag kollade hela tiden. Ville bara sova. Min skalle gick på högvarv. Annalkande Anafylaktisk chock? Mer histaminer, adrenalin i beredskap. Efter mer histamin försvann alla utslag på några minuter.

Jag lyste på hennes kropp varje timme hela natten, och delade hennes 90 säng. Hon var ganska nöjd med det, jag var trött.

Hon fick vara hemma på måndagen och likaså yngsta som blev avis, orkade inte säga emot.

Min 20 åring var hemma med dom, med noggranna instruktioner. Antihistamin till den nu prickfria dottern som var mkt nöjd över att få vara hemma.

Kom hem lite tidigare och allt var lugnt. Sov som en sten.

Dagen efter utvecklingssamtal med yngsta dottern som alltid haft en mkt bestämd vilja och röst. Var lite försvarsberedd inför samtal. Fröken började med att det skett en revolution, (jahadåkörvitänktejag), den här unga damen är så duktig etc etc. Jag blev knäpptyst, för just denna dotter har jag jobbat hårt med det senaste året, att man ska välja sina krig, pratat om hur hon ska förhålla sig vid orättvisor, vad som är rätt och fel. Jag har också bett skolan göra likadant för att vi ska vara konsekventa. Som tur var har hon en utmärkt pedagog som fattat precis. Det dottern nu har gjort är att hon numera lugnt protesterat emot orättvisor, ifrågasatt när ngt är fel, växt flera km.

Jag hyllade henne i bilen och hon fick välja restaurang. Jag sa att jag var extra stolt över henne. Den kvällen vi läggdags så stimmade vi rejält, jag skrattade högt, och så att jag kiknade. Vi somnade glada.

Dagen efter var det kallt, underställ till barn behövde inhandlas och lite fler tröjor. Vi handlade, åkte hemåt, då ringer 20 åring som åkt hem dagen innan. -Mamma, jag har gjort slut nu, kan du hämta mig? Jag har så mkt grejer här. (Ledsen).

Gör en u-sväng och åker till annan stad, hämtar dotter, yngre barn tycker att dramatiken är lite spännande och sorglig så dom säger inte emot.

20 åring ledsen men ändå klar över beslut.

Åker hem. Kommer hem sent, kommer in, tänder lampan, näst yngsta dottern prickar i ansiktet. Repris på tidigare scenario, men mindre prickar denna gång.

Känner mig ganska tom i huvudet när jag kommer till jobbet. Har ändå ett givande anhörigsamtal och ska därefter ha tfn rådgivning. Internet dör. Då går det inte att ha rådgivning.

Går ut. Ser service personal springa runt, det luktar bränt, det pangade till i elskåp sa undersköterskan, det läcker vatten överallt. Vi har då full mottagning.

Chefen jobbar hemma.

Ljuset slocknar, alla springer runt runt, utom patienter som inte kan springa.

Jag som redan känner mig som en brandsläckare hittar en doktor med mandat. Säger att vi måste utrymma mottagning.

Jag delar upp dom som har koll i lugna lägen och skickar hem dom i personal som bara oroar varandra i läget (80% av pers.grupp). Evakuerar patienter och personal. Går till annan byggnad och bokar av den dagens EM patienter och nästföljande dag, vi ringer doktorer som skulle haft mott., ringer personal. Ja fixar alltså, vi är 3 personer som gör det.

Jag åker hem och är helt slut.

Igår var det stängt pga översvämning, men jag har dator hemma, och hade ett inplanerat besök på ett boende hos en som snart ska dö, vi satt där och planerade patients sista tid.

Sen hade jag hela veckan lovat att barn skulle få ha kompisar med sig hem, ok, vi tar fredag. Gjorde 2 olika middagar, då det var laktosintolerant, äggfritt, köttfritt etc. Blev dock mysigt, jag blir glad när barnen är glada.

Sov som en gris.

Snart ska jag åka iväg och kontroll röntga min hjärna.

Din hjärna borde se annorlunda ut mamma, för du är inte som andra, du är så rolig och bäst.

Ja, vi får se vad svar blir.

Det kanske ligger en lös skruv därinne, eller en brandsläckare?

Hur har er vecka varit?

2 reaktioner till “Det är ngt med November.

  1. Här är det upp och ner hela tiden. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jobbet flyter men inte mer. Chefen ser mig inte, hör mig inte, jag känner mig osynlig men när jag inte orkar komma in pga smärta så saknar de kon båset. Jag röntgade min hjärna för en vecka sedan. Nästa fredag kanske jag får svar. Varför har jag så många skumma symtom?
    Min relation sedan två år sprack i början på veckan och med cyklop andas jag här under vattenytan… Ljuvliga barn håller mig kvar i verkligheten 💗

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s