Okategoriserade

Ett steg i rätt riktning?

När du tog du ett steg för din egen skull senast? Hörde meningen i en ljudbok som jag köpt. (Den är ganska bra, lyssna när du sitter i en oändlig kö, mödrarnas söndag; Swift).

Började tänka på det.

När tog du steg för dig själv senast?

Ett steg till ngt du verkligen ville uppleva?

Vad hindrade dig om du inte gjorde det?

Jag har alltid bergfast gått min egen väg, framåt, eller kanske lite slingrigt ibland.

Jag har gått nästan militäriskt, tjurskalligt och alltid utan återvändo.

Jag har varit tunnelseende och mkt sällan lyssnat på ev. tvivel från mig eller andra.

Jag har alltid gått från ngt dåligt, för att få det lite bättre. För barnen ffa, då dom alltid varit min framtid.

Jag har i efterhand alltid haft rätt i magkänslan att det var dags att gå.

Men varför hade jag ens gått dit från början? (Det är i sig en svår fråga som kräver 10 års grubblerier till, även om vissa svar redan är givna).

Jag har gått från sånt som kunnat urarta, som har urartat, inte stannat kvar i skit år ut och år in. Utan nästan bokstavligen rest mig, packat och gått.

Jag är en mästare på att börja om, och att packa.

Jag har lärt mig att hur och var du bor är helt betydelselöst, det är vad du fyller ditt hem med som betyder ngt.

För mig har det varit trygghet med rutiner, närvaro och kärlek.

Jag längtar alltid hem, och hem är där mina barn är.

Därför känns frågan skum.

När tog du ett steg för dig själv senast?

Jag går ju hela tiden.

Jag borde kanske öva mer på att stanna upp ibland.

Idag känns det som alla vill uppleva allt samtidigt och få det direkt. Men hur många är lyckliga när dom gått eller knappat sig dit?

Sällan verkar det som, man söker vidare, knappar sig bort, åker hit och dit, gör det rätta, byter, tar tillbaka, går fram och tillbaka.

När man sen har varit precis överallt, så kan man ju undra, vad det var upplevelsen skulle bestå i.

Vad det var man sökte?

Bekräftelse?

Att bli sedd i en fin ram eller i ett tillrättalagt landskap?

Sig själv?

Jag upplever mest hemma.

Skittråkigt kanske, men det är där jag är jag.

Det är där jag finns.

Jag går hem varje dag och njuter av det. Sen kan hemmet vara i bilen, stranden etc. då sällskapet jag valt är mitt hem.

Jag vinner alltså 365 dgr om året.

Fast tänk när barnen blir stora?

Då ska jag stalka dom.

Då kommer jag ju verkligen ta steg emot ngt jag vill. Bra träning också.

Heja mig.

Heja dig om du hittar vad du söker, (dig i rätt sammanhang?).

2 reaktioner till “Ett steg i rätt riktning?

  1. Ja både korta och långa resor har jag gjort.som yngre ofta åt det håll ”alla andra” pekat men senare i livet åt det håll dit nagkönslan lett mig. De stora förändringarna har inte varit självklara. De har bjudit på långa uppförsbackar jag inte varit beredd på och leriga passager där jag sånär tappat fotfästet helt. Men när jag nått ända fram har jag blivit rikligt belönad, trots att priset stundtals varit högt.
    På vägen har jag lärt mig att kärleken inte är något som ”kommer”, det är något man bygger. Med respekt och massor av kommunikation.
    Att lyssna på kroppen kan jag bli bättre på. Det finns fortfarande dagar när jag förbrukat mer energi än jag hade och det gör ont, bokstavligen…
    Men numera blir jag inte lika rädd, jag vet att det går över och att det blir solsken igen. Så en dag i taget blir bra, så länge man vet vart man är på väg.
    Någon sa att man mest ångrar det man aldrig vågade göra och jag vill inte hamna där. Jag vill våga och vinna om än lite skrubbad på knäet… Livet lever man, hur länge vet man inte, men så länge jag kan tänker jag njuta av utsikten… 😊

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s