Okategoriserade

The End, (Is a new beginning).

Jag har aldrig gått i terapi på riktigt.

Men fått hard core terapi av verkliga livet.

Jag har slungats emot, golv, väggar och mark för att ngn annan ska försöka få makt över mig.

Jag har lärt mig mkt om mina egna superkrafter, genom att välja och söka fel.

Jag har lärt mig vad som är sant och rätt.

Varje gång så har jag ändå rest mig så hastigt som om jag aldrig legat.

Vägrat ta på mig offerkoftan. Eller baka en försonande kaka.

Jag har varit en real pain in the ass, hos dom som velat dominera mig.

Det är jag stolt över, dom lärde sig en läxa, jag likaså.

Jag har ändå alltid undrat, var jag inte värd att bli hörd?

Var det jag sa så fruktansvärt?

Jag framhöll det ni ville vara, sa att det är den jag vill se, den modige pojken, men sa att det blir på bekostnad av den ni tror ni ville vara.

Var er själva, det blir ärligast då.

Bad er så många många ggr, kan du inte bara höra mig, och inte bara dig när vi kommunicerar?

-Jag hör bara mig och aldrig dig.

– Så är jag upplärd.

En sån sorglig lärdom.

Dessa trasiga människor, som hellre lagar ytor än sig själva eller det dom kunde ha haft.

Som;

Kärlek.

Godhet.

Tro och tillit.

Finns det ens kvar?

Vi väljer alltid våra handlingar i vår film som kallas livet.

Man kan leka kejsaren i hans nakna kläder, men seriöst, vem vill se den? Ännu mindre leva i den.

Nej jag väljer en film med kärlek, smärta, budskap och humor, ngt man kan känna igen sig i.

Var din egen superstjärna.

Någon annans kommer du aldrig bli.

The End.

Okategoriserade

Att gå vidare

Jag har haft perioder i livet när jag undrat om det här var allt.

Jag hade hem, fritidshus, studsmatta, regelbunden inkomst, make och barn.

Men jag levde inte.

Jag förstod inte vad det var för fel på mig som inte var nöjd, och avundsjukt lyssnade jag på dom som kunde jämföra fasader och vara nöjd med det.

Jag var inte nöjd, jag var missnöjd.

Vårt fritidshus låg väldigt nära en sjö.

Mitt i natten låg jag vaken, missmodig och ledsen.

Jag gick iväg naken i en morgonrock, till sjön.

Det var bara jag, månen och sjön.

Jag simmade så långt ut jag kunde och la mig på rygg, tittade på månen och kände djupet under mig.

Jag låg där länge, kände och tänkte, bestämde mig för att vara mig, att jag var värd det.

Jag började måla.

Som ni kan se utan ngn helst slags begåvning, utan bara för att hitta tillbaka.

Efter det kunde inget bli som förr och jag hade hittat mig själv mitt i allt.

Jag förstod att jag inte kan försöka eftersträva fasader, utan att jag måste få vara jag i det sammanhang jag valt.

Det var avgörande och jag ler alltid inombords och växer när jag tittar på just den målningen.

Den påminner mig om vad som är viktigt och oviktigt.

Mitt växande som tog fart där och då.

Som gav mig substans

Jag finns och är bäst på att vara jag.

Okategoriserade

Fredag

Jag bara älskar fredag efter kl.16.00.

Nu återstår bara helgen. Planering och förkalas för blivande 10 åring.

Samvaro med barnen, tillsammans med ledighet utan krav och stress.

Så njutbart.

Det är VÅR nu.

Oavsett hur skitigt det än kan vara, så är det ändå ljust, vackert och lite varmt ibland. Livet trycker på och längtan likaså.

Allt krackelerar i ljuset, och man ser hur fasaden egentligen ser ut. Fram med bredspackel och spikar. Här ska målas om, så vi överlever till nästa år, tills vi hittar nya sprickor att täppa till.

Jag vänder mitt ansikte mot ljuset, och vilar mig inåt.

 

 

Hur man än tar sig an ljuset, så är det välkommet.

Trevlig helg

Okategoriserade

Hur gammal/ung är du?

För många år sedan så blev jag inbjuden att hänga på en väninnas terapeutbana.

Jag var djupt misstrogen till hokus pokus, men väldigt fäst vid min väninna.

Så jag sa ja till ett retreat till mina ungdoms dagar.

Det innebar rent kort att vi, via meditation, skulle färdas tillbaka i våra liv.

Det gjorde vi.

Vilket språng det var.

Jag såg mig själv som den jag saknade och ville se.

Vem var det då?

Jo en barfotaflicka med gräs blandat med blommor i handen, helt nöjd med detta, med en enda önskan, att få låta detta vara så enkelt.

Men jag tappade henne.

Bytte ut henne emot en 100 åring, för en 6 årings enkelhet och önskningar.

Jag blev vuxen vid 6 års ålder, fick ta ansvar, blev specialist på att lyssna av andra, tolka omgivningen och hjälpa dom som behövde hjälp.

Mina erfarenheter och kunskap gav mig en 100 årings erfarenhet, min 6 åring glömdes delvis och ofta bort.

Det jag kunde bekräfta och se hos andra vart och är mitt mest uppskattade drag.

Så lätt det blev att jobba inom vården.

Jag kunde se saknaden efter livet och sorgen över det som begränsar.

Där har jag alltid varit ”spot on” direkt.

Vilket alltid bekräftat 100 åringen, men även den man saknade.

Privat så ville jag vara min 6 åring ibland, där bjöd jag mina barn, tillfälliga kärlekar och vänner på det. Jag ville ge dom livet. Inte bara erfarenheter.

Att prata med andra 100 åringar har visat att det dom saknar mest är sig själva.

Var dig.

Vad vet du om imorgon?

Okategoriserade

Kors, ryggsäck och bägare

Jag har inte reflekterat så mkt över påsken tidigare, men min nyfikna blivande 10 åring har frågat desto mera.

Jag visste typ att Jesus dog och återuppstod.

Tänkte mer på det och tänkte att bibeln skulle kunna vara en biografi på människans liv.

Tänk att Jesus gick med korset, utbuad och exkluderad av folket för att han trodde på ngt som inte gick att påvisa, bara upplevas. Han blev mobbad för att han inte tyckte som alla andra.

Ok. Vi går inte med synliga kors på ryggen idag, idag kallas det ryggsäckar och bägare som kan bli för tunga och rinna över. När ngt händer som plågar en så blir det för tungt och så dör man.

Överlever man det så pratar många om pånyttfödelse, man värderar ofta livet mer och annorlunda efter en kris.

Ofta försöker man se sina egna behov, vara rädd om dem som ger en kraft och kärlek och kastar ryggsäckar, bägare och kors, ja kanske åt helvete. Eller bakom sig iaf. Så det kommer en påskafton efter en långfredag. Det ger mening för att ge påskägg till barn. Att ge glädje och sockerkickar.

Så vad är långfredagen?

Ur Svenska kyrkans blogg;

https://blogg.svenskakyrkan.se/tankarinforhelgen/2018/03/29/den-gud-som-faller/

Det är en mörk dag alltså. En tyst dag. Tror iofs att när ens egna långfredag infinner sig är väldigt individuellt. Den skulle ju tappa all mening om alla dog på korset på samma dag, ingen skulle vara exkluderad.

Passar dock mig bra att vara tyst idag, jag är mol allena och ligger med rumpan på min ryggsäck som jag bar nyss.

Nu ska jag fundera över varför man äter samma mat jul, påsk och midsommar.

Utom i Finland, där äter man memma, som faktiskt bara smakar illa.

Varför äter man memma?

Alla dessa frågor.

Här och nu har jag allt jag behöver.

Glad och död påsk

Okategoriserade

Tack Jesus!

Tiden bokstavligen flyger.

Snart påsk, eller typ nästa vecka.

Vardagen har bjudit på virus, brandsläckning, planering, prepp för föreläsningar och genomföra föreläsningar.

Så jag vill tacka Jesus som återuppstod och att en konsekvens av detta var röda dagar.

Jag är ledig alla röda dagar.

Jag blir således långledig nästa helg.

Jag är mkt tacksam för det.

Det ska bli VÅR igen nästa vecka, skönt för ungar som har påsklov, skönt för mammor som behöver tina upp.

Nej. Nu mer jobb.

Skärpning!

Snart helg.

Glad Påsk 🐔🌷

Okategoriserade

Ett steg i rätt riktning?

När du tog du ett steg för din egen skull senast? Hörde meningen i en ljudbok som jag köpt. (Den är ganska bra, lyssna när du sitter i en oändlig kö, mödrarnas söndag; Swift).

Började tänka på det.

När tog du steg för dig själv senast?

Ett steg till ngt du verkligen ville uppleva?

Vad hindrade dig om du inte gjorde det?

Jag har alltid bergfast gått min egen väg, framåt, eller kanske lite slingrigt ibland.

Jag har gått nästan militäriskt, tjurskalligt och alltid utan återvändo.

Jag har varit tunnelseende och mkt sällan lyssnat på ev. tvivel från mig eller andra.

Jag har alltid gått från ngt dåligt, för att få det lite bättre. För barnen ffa, då dom alltid varit min framtid.

Jag har i efterhand alltid haft rätt i magkänslan att det var dags att gå.

Men varför hade jag ens gått dit från början? (Det är i sig en svår fråga som kräver 10 års grubblerier till, även om vissa svar redan är givna).

Jag har gått från sånt som kunnat urarta, som har urartat, inte stannat kvar i skit år ut och år in. Utan nästan bokstavligen rest mig, packat och gått.

Jag är en mästare på att börja om, och att packa.

Jag har lärt mig att hur och var du bor är helt betydelselöst, det är vad du fyller ditt hem med som betyder ngt.

För mig har det varit trygghet med rutiner, närvaro och kärlek.

Jag längtar alltid hem, och hem är där mina barn är.

Därför känns frågan skum.

När tog du ett steg för dig själv senast?

Jag går ju hela tiden.

Jag borde kanske öva mer på att stanna upp ibland.

Idag känns det som alla vill uppleva allt samtidigt och få det direkt. Men hur många är lyckliga när dom gått eller knappat sig dit?

Sällan verkar det som, man söker vidare, knappar sig bort, åker hit och dit, gör det rätta, byter, tar tillbaka, går fram och tillbaka.

När man sen har varit precis överallt, så kan man ju undra, vad det var upplevelsen skulle bestå i.

Vad det var man sökte?

Bekräftelse?

Att bli sedd i en fin ram eller i ett tillrättalagt landskap?

Sig själv?

Jag upplever mest hemma.

Skittråkigt kanske, men det är där jag är jag.

Det är där jag finns.

Jag går hem varje dag och njuter av det. Sen kan hemmet vara i bilen, stranden etc. då sällskapet jag valt är mitt hem.

Jag vinner alltså 365 dgr om året.

Fast tänk när barnen blir stora?

Då ska jag stalka dom.

Då kommer jag ju verkligen ta steg emot ngt jag vill. Bra träning också.

Heja mig.

Heja dig om du hittar vad du söker, (dig i rätt sammanhang?).