Okategoriserade

Framåt marsch

Snart nytt år, och jag tänker på alla nyårsaftnar då min enda önskan varit att nästa år ska bli bättre.

Det har varit min enda önskan varje år.

Utom ett år som jag konstigt nog minns mkt väl när det vankas nyårsafton.

Det är säkert mer än 15 år sen nu.

Jag firade då med min dåvarande sambo, ett större och mindre barn, samt min bror, med fru, de var nykära och skulle därefter producera 3 pojkar på raken.

Vi skulle smälla fyrverkerier på en kulle, min bror med fru stod längst upp på kullen, jag stod nedanför och tittade upp.

Såg min bror med fru och det lyste om dom, stjärnhimmel och fyrverkerier förstärkte intrycket.

Jag hörde skålar och gott nytt år.

Jag kom på mig att önska att jag också skulle få uppleva det där ljuset, få den där känslan av självklarhet och äkthet som fanns, (och fortfarande finns), mellan dom.

Ingen märkte att jag var där nedanför.

Bara jag märkte mitt utanförskap där och då.

Året efter blev förvisso bättre, dumpade sambon och firade med kollegor och Rollo kola.

En kollega sa långt efter, att hon därefter alltid förknippade Rollo kola med superkrafter.

I år ska jag önska det jag brukar, att nästa år blir bättre.

Jag kan inte tänka mig att ha några lägre mål än så.

Det är en drivkraft som jag aldrig ger upp.

Var jag än står.

Gott nytt år!

Okategoriserade

Snart Vår

Gott folk.

Jag vill meddela en, eller föralldel, flera saker.

Trots allt elände i världen, trots alla motgångar i livet ni möter, (men också förhoppningsvis bemöter), och trots att det är så mörkt så att man knappt kan se ngt ljus.

Så kommer årets bästa nyhet här;

Håll i er.

(Det är inte att Silvia fyller år)

(Inte att jag sjöng på finska idag)

Vi

Går

Emot

Ljusare

Tider.

Det är typ snart vår.

Fast först ska jag ska fira jul först med två mkt förväntansfulla barn som klämt i smyg på varje paket.

Det är ett ljus i sig.

Julen med barn.

Ledighet.

Samvaro.

God Jul!

Okategoriserade

Årets mörkaste dag

Idag som varje dag detta datum så är det årets mörkaste dag.

Lyssna till det.

Årets mörkaste dag.

Tänk vad vi har kämpat oss tills denna dag.

Imorgon vänder det.

Ändå undrar jag.

Varför hakar jag upp mig på datum, ett hopp.

Klockan tickar på ändå.

Oavsett datum.

Jag pekade finger åt en fet BMW idag. Som tutade på mig. Jag låg lite för nära i rusningen.

Visade fingret och provocerade såklart mannen bakom ratten.

Jag visste det och gjorde det, medvetet, är så jävla less på dessa wannabes.

Självklart körde han mkt nära och skrek, med nedvevad ruta.

Jag tänkte; jag går ur bilen och täpper till din fula käft. (Jag hade inte gjort fel).

Nej, jag tog bort honom från min värld.

Jag vände blicken och ignorerade honom.

Han rivstartade och drog och kanske dog.

Trafikfaran var han.

Aldrig jag.

Jag körde lugnt vidare.

Kom i mål.

Funderade över hoppet.

Längtan efter ngt annat.

Preciserade en gammal plan.

Jag är ingen storstadsmänniska.

Vill och kan aldrig bli.

Okategoriserade

Ingen kuk är hårdare än livet

Maria Mena, den fenomenala låtskriverskan lade upp ovanstående rubrik på sitt insta.

Så klockren.

Jag ska brodera den som en väggbonad.

Just hennes sånger har följt mig upp och ner genom livet, och jag har minnen till alla hennes texter.

Bilfärder med högsta volym, ibland har jag glädjetutat och ibland pekat finger.

Gått med gråten i halsen.

Tittat noga på mig själv inåt och utåt, begrundat mina cirklar.

Velat pungsparka varje man.

Ibland bara vara nära.

För många män är det kuken det hårdaste dom kan hålla sig emot i livet.

Medan vi andra söker livet trots denna ”stela” inställning.

Man får aldrig utesluta en kuk, men livet kan gärna uteslutas till fördel för denna totempåle.

Mjukt är mesigt, men beroendeframkallande, för män, varför ska dom annars vara hårda?

Vem vill ha korv utan bröd?

Jag tror inte på batonger, att bädda mjukt, jag tror att vi behöver hitta en gemensam sång, där hårt och mjukt blir livet.

En sång man skriver och lever efter tillsammans.

Okategoriserade

Ringar på vattnet

Det är mkt i huvudet nu.

Jul

Jobb

Sammanhang

Vardag

Tid

Att leva

Drömmer jättemkt. Kan bero på stress

, mkt på jobbet, eller att det bara är mkt i huvudet. Eller både ock.

Hade minijul igår med alla barn och modern, ett barns make var med och även min.

Tidigare jular, har jag varit ett hårstrå från att gå in i väggen. Har alltid velat leverera det bästa och mysigaste jag kan. Utan att mysa själv.

I år ville jag bara ha barnen hos mig, bara se och höra dom. Njuta av dom. Alla tillsammans.

Självklart blev det viss stress, med planering, hämta/lämna, preppa mat och julklappar.

Men i år så ryckte barn 20 år in och hjälpte till, alla gjorde lite av varje, men mest ville vi bara vara.

Allt löste sig, alla kom hem lite eftersom, jag drog från jobbet tidigare och hämtade modern som har hög puls och pratade om detta i bilen i en timme. Jag lät henne göra det.

Maten var ätbar och vi åt och bara var tillsammans.

Tills 9 åring ledsnade och sa att att alla borde åka hem nu.

Hon hade varit uppe sen kl.05.00, och det var fredag, en av dom sista skolveckorna på året var slut och så var även hon.

Det blev ett bra avslut på en arbetsvecka och en skön tjuvstart på julen.

Jag satt där i mitten, inte överallt som annars, utan tänkte stolt på mina barn, hur stort det var att få finnas i deras närhet. Att vara deras mor.

Skjutsade hem storbarn och modern.

Den sista jag lämnade var 20 åringen.

-mamma jag är stolt över dig, att du är som du är.

Jag svarade att jag själv märkt att jag börjat bli som en råfeminist, att ingen kan kliva på mig längre. Men att jag inte vill vara den gapiga sorten som hatar allt.

-men mamma, det har du ju lärt oss, att gapa hjälper inte, det är att göra som räknas.

Jag tänkte och svarade att det kanske har varit det som varit meningen med allt som jag upplevt, att dom ska bli bättre och större än jag var. Att dom ska ha styrkan från början, veta vad dom är värda.

Drömde mkt inatt. Om tiden, levandet, vardagen och sammanhanget.

Inser att jag är närmare mig själv än jag någonsin har varit

Kärlek är en superkraft.

Våga visa den, den räcker längre än alla fasader i världen och levererar och presterar om den finns i generationer

Okategoriserade

Vem är hen?

Jag gillar inte att sätta stämpel på folk, det händer bara när jag stöter på idioter, då är dom kort och gott det.

Den stämpeln har dom graverat in själva så det är helt meningslöst att ens tänka tanken på att ta bort den.

Men.

Rent generellt.

Så är vi ju människor allihopa. Som föds förutsättningslöst till den vardag som står till buds.

Man tager vad man haver, och gör det bästa man kan.

Följer gängse rutin och regler.

Försöker passa in.

Letar efter det som bäst passar in på en själv, det man vill ha, eller saknar och söker.

Jag kommer åter tillbaka till sammanhang.

För lyckliga Bettan vill ha sin Leif, sitt radhus och sina barn.

Olyckliga Per ville bara ha Pelle, men lever med Eva som vill bo på fina gatan.

Skrynklige Agda saknar sin make som dog och undrar vad hon ska luta sig emot nu.

Barnet Fia som undrar varför alla döljer sig så.

Den högpresterande maken som vill dra in stålar, medan frun bara vill bli sedd.

Den högpresterande frugan som inte drar in lika mkt stålar, men är ett intellektuellt kärnkraftverk, men som måste ta vardagen också.

Kollegan på jobbet som alltid ler, men dör invärtes.

Vad handlar allt om?

Läser inlägg i medier. Ser revolutionen. Men undrar över resultatet.

Ska vi börja hata mannen?

Vad ändrar det?

Vi blir hatade tillbaka.

Vad händer då?

Jo, inbördeskrig.

Vem hjälper det?

Ingen.

Sorry men vi delar samma planet.

Män kanske kan åka till Mars i framtiden och kvinnor till Venus.

Blir det bra då?

Min tanke är att vi kanske borde öva på att lyssna på varandra.

T o m rent fysiskt eller verbalt via tfn eller face to face.

Var tog vi vägen?

Vart fastnade vi i?

Ett bekräftelsebehov?

Vad bekräftar man?

En utsida eller insidan.

Vem borde vinna?

Hen är värda att finnas, utan text, bild eller prestation.

Det finns en person bakom allt.