Okategoriserade

Ingen kuk är hårdare än livet

Maria Mena, den fenomenala låtskriverskan lade upp ovanstående rubrik på sitt insta.

Så klockren.

Jag ska brodera den som en väggbonad.

Just hennes sånger har följt mig upp och ner genom livet, och jag har minnen till alla hennes texter.

Bilfärder med högsta volym, ibland har jag glädjetutat och ibland pekat finger.

Gått med gråten i halsen.

Tittat noga på mig själv inåt och utåt, begrundat mina cirklar.

Velat pungsparka varje man.

Ibland bara vara nära.

För många män är det kuken det hårdaste dom kan hålla sig emot i livet.

Medan vi andra söker livet trots denna ”stela” inställning.

Man får aldrig utesluta en kuk, men livet kan gärna uteslutas till fördel för denna totempåle.

Mjukt är mesigt, men beroendeframkallande, för män, varför ska dom annars vara hårda?

Vem vill ha korv utan bröd?

Jag tror inte på batonger, att bädda mjukt, jag tror att vi behöver hitta en gemensam sång, där hårt och mjukt blir livet.

En sång man skriver och lever efter tillsammans.

Okategoriserade

Ringar på vattnet

Det är mkt i huvudet nu.

Jul

Jobb

Sammanhang

Vardag

Tid

Att leva

Drömmer jättemkt. Kan bero på stress

, mkt på jobbet, eller att det bara är mkt i huvudet. Eller både ock.

Hade minijul igår med alla barn och modern, ett barns make var med och även min.

Tidigare jular, har jag varit ett hårstrå från att gå in i väggen. Har alltid velat leverera det bästa och mysigaste jag kan. Utan att mysa själv.

I år ville jag bara ha barnen hos mig, bara se och höra dom. Njuta av dom. Alla tillsammans.

Självklart blev det viss stress, med planering, hämta/lämna, preppa mat och julklappar.

Men i år så ryckte barn 20 år in och hjälpte till, alla gjorde lite av varje, men mest ville vi bara vara.

Allt löste sig, alla kom hem lite eftersom, jag drog från jobbet tidigare och hämtade modern som har hög puls och pratade om detta i bilen i en timme. Jag lät henne göra det.

Maten var ätbar och vi åt och bara var tillsammans.

Tills 9 åring ledsnade och sa att att alla borde åka hem nu.

Hon hade varit uppe sen kl.05.00, och det var fredag, en av dom sista skolveckorna på året var slut och så var även hon.

Det blev ett bra avslut på en arbetsvecka och en skön tjuvstart på julen.

Jag satt där i mitten, inte överallt som annars, utan tänkte stolt på mina barn, hur stort det var att få finnas i deras närhet. Att vara deras mor.

Skjutsade hem storbarn och modern.

Den sista jag lämnade var 20 åringen.

-mamma jag är stolt över dig, att du är som du är.

Jag svarade att jag själv märkt att jag börjat bli som en råfeminist, att ingen kan kliva på mig längre. Men att jag inte vill vara den gapiga sorten som hatar allt.

-men mamma, det har du ju lärt oss, att gapa hjälper inte, det är att göra som räknas.

Jag tänkte och svarade att det kanske har varit det som varit meningen med allt som jag upplevt, att dom ska bli bättre och större än jag var. Att dom ska ha styrkan från början, veta vad dom är värda.

Drömde mkt inatt. Om tiden, levandet, vardagen och sammanhanget.

Inser att jag är närmare mig själv än jag någonsin har varit

Kärlek är en superkraft.

Våga visa den, den räcker längre än alla fasader i världen och levererar och presterar om den finns i generationer

Okategoriserade

Vem är hen?

Jag gillar inte att sätta stämpel på folk, det händer bara när jag stöter på idioter, då är dom kort och gott det.

Den stämpeln har dom graverat in själva så det är helt meningslöst att ens tänka tanken på att ta bort den.

Men.

Rent generellt.

Så är vi ju människor allihopa. Som föds förutsättningslöst till den vardag som står till buds.

Man tager vad man haver, och gör det bästa man kan.

Följer gängse rutin och regler.

Försöker passa in.

Letar efter det som bäst passar in på en själv, det man vill ha, eller saknar och söker.

Jag kommer åter tillbaka till sammanhang.

För lyckliga Bettan vill ha sin Leif, sitt radhus och sina barn.

Olyckliga Per ville bara ha Pelle, men lever med Eva som vill bo på fina gatan.

Skrynklige Agda saknar sin make som dog och undrar vad hon ska luta sig emot nu.

Barnet Fia som undrar varför alla döljer sig så.

Den högpresterande maken som vill dra in stålar, medan frun bara vill bli sedd.

Den högpresterande frugan som inte drar in lika mkt stålar, men är ett intellektuellt kärnkraftverk, men som måste ta vardagen också.

Kollegan på jobbet som alltid ler, men dör invärtes.

Vad handlar allt om?

Läser inlägg i medier. Ser revolutionen. Men undrar över resultatet.

Ska vi börja hata mannen?

Vad ändrar det?

Vi blir hatade tillbaka.

Vad händer då?

Jo, inbördeskrig.

Vem hjälper det?

Ingen.

Sorry men vi delar samma planet.

Män kanske kan åka till Mars i framtiden och kvinnor till Venus.

Blir det bra då?

Min tanke är att vi kanske borde öva på att lyssna på varandra.

T o m rent fysiskt eller verbalt via tfn eller face to face.

Var tog vi vägen?

Vart fastnade vi i?

Ett bekräftelsebehov?

Vad bekräftar man?

En utsida eller insidan.

Vem borde vinna?

Hen är värda att finnas, utan text, bild eller prestation.

Det finns en person bakom allt.

Okategoriserade

Det är ngt med November.

Sen jag skrev sist så har vardagen varit lite, ja oväntad och orolig.

Förra veckan, eller nej kanske typ för 1,5 vecka sedan opererades min äldsta dotter, jag och hennes make satt nervöst och väntade timme ut och timme in på avd., dit hon skulle ankomma efter op.

Jag var frågvis och ganska dryg när jag hela tiden efterfrågade info på nya bekostade sjukhuset och hjälpte dom genom att säga, att man kan gå in i journal för att se hur det har gått.

Jag tror att avd. Personal också var väldig ny, men inte lika bekostad.

Det var tur att jag inte var ensam där, dotterns make var lugn utåt och orolig inåt, jag var inte lugn och orolig både inåt och utåt, men vi avledde detta med samtal, kaffe och funderingar över vad kompetens är.

Trött och vimsig kom hon tillbaka och såg ut som 5 år och sjuk.

Allt hade gått bra.

Jag blev så lättad så jag grät hela vägen till bilen. Sov sen som en sten.

Hon mår bättre nu.

Sen ankom näst äldsta dottern. Hon hade insett att hon levde med en mansbebis och detta diskuterades mkt.

Mina yngsta hämtades hos pappan, den näst yngsta hade haft utslag hos honom, vilket är allvarligt då hon är allergisk. Det fick jag kännedom om av dottern. Ej fadern.

När vi kom hem hade hon utslag på hela kroppen som spred sig uppåt emot hals och ansikte. I med histamin. Hon var trött. Var sur för att jag kollade hela tiden. Ville bara sova. Min skalle gick på högvarv. Annalkande Anafylaktisk chock? Mer histaminer, adrenalin i beredskap. Efter mer histamin försvann alla utslag på några minuter.

Jag lyste på hennes kropp varje timme hela natten, och delade hennes 90 säng. Hon var ganska nöjd med det, jag var trött.

Hon fick vara hemma på måndagen och likaså yngsta som blev avis, orkade inte säga emot.

Min 20 åring var hemma med dom, med noggranna instruktioner. Antihistamin till den nu prickfria dottern som var mkt nöjd över att få vara hemma.

Kom hem lite tidigare och allt var lugnt. Sov som en sten.

Dagen efter utvecklingssamtal med yngsta dottern som alltid haft en mkt bestämd vilja och röst. Var lite försvarsberedd inför samtal. Fröken började med att det skett en revolution, (jahadåkörvitänktejag), den här unga damen är så duktig etc etc. Jag blev knäpptyst, för just denna dotter har jag jobbat hårt med det senaste året, att man ska välja sina krig, pratat om hur hon ska förhålla sig vid orättvisor, vad som är rätt och fel. Jag har också bett skolan göra likadant för att vi ska vara konsekventa. Som tur var har hon en utmärkt pedagog som fattat precis. Det dottern nu har gjort är att hon numera lugnt protesterat emot orättvisor, ifrågasatt när ngt är fel, växt flera km.

Jag hyllade henne i bilen och hon fick välja restaurang. Jag sa att jag var extra stolt över henne. Den kvällen vi läggdags så stimmade vi rejält, jag skrattade högt, och så att jag kiknade. Vi somnade glada.

Dagen efter var det kallt, underställ till barn behövde inhandlas och lite fler tröjor. Vi handlade, åkte hemåt, då ringer 20 åring som åkt hem dagen innan. -Mamma, jag har gjort slut nu, kan du hämta mig? Jag har så mkt grejer här. (Ledsen).

Gör en u-sväng och åker till annan stad, hämtar dotter, yngre barn tycker att dramatiken är lite spännande och sorglig så dom säger inte emot.

20 åring ledsen men ändå klar över beslut.

Åker hem. Kommer hem sent, kommer in, tänder lampan, näst yngsta dottern prickar i ansiktet. Repris på tidigare scenario, men mindre prickar denna gång.

Känner mig ganska tom i huvudet när jag kommer till jobbet. Har ändå ett givande anhörigsamtal och ska därefter ha tfn rådgivning. Internet dör. Då går det inte att ha rådgivning.

Går ut. Ser service personal springa runt, det luktar bränt, det pangade till i elskåp sa undersköterskan, det läcker vatten överallt. Vi har då full mottagning.

Chefen jobbar hemma.

Ljuset slocknar, alla springer runt runt, utom patienter som inte kan springa.

Jag som redan känner mig som en brandsläckare hittar en doktor med mandat. Säger att vi måste utrymma mottagning.

Jag delar upp dom som har koll i lugna lägen och skickar hem dom i personal som bara oroar varandra i läget (80% av pers.grupp). Evakuerar patienter och personal. Går till annan byggnad och bokar av den dagens EM patienter och nästföljande dag, vi ringer doktorer som skulle haft mott., ringer personal. Ja fixar alltså, vi är 3 personer som gör det.

Jag åker hem och är helt slut.

Igår var det stängt pga översvämning, men jag har dator hemma, och hade ett inplanerat besök på ett boende hos en som snart ska dö, vi satt där och planerade patients sista tid.

Sen hade jag hela veckan lovat att barn skulle få ha kompisar med sig hem, ok, vi tar fredag. Gjorde 2 olika middagar, då det var laktosintolerant, äggfritt, köttfritt etc. Blev dock mysigt, jag blir glad när barnen är glada.

Sov som en gris.

Snart ska jag åka iväg och kontroll röntga min hjärna.

Din hjärna borde se annorlunda ut mamma, för du är inte som andra, du är så rolig och bäst.

Ja, vi får se vad svar blir.

Det kanske ligger en lös skruv därinne, eller en brandsläckare?

Hur har er vecka varit?

Okategoriserade

Vardag

Ja hej, jag skulle vilja presentera en hudvårdsprodukt, en försäkring för kvinnor, ett viktminskningsapp, en stylingprodukt, en kroppsstrumpa som gör om din kropp, en bröstoperation, en träningsapp, en klocka som mäter allt du gör, ( eller inte gör).
Kanske borde jag göra lite yoga i soffan?
Sluta städa?
Ta hand om barnen?
Variera maten varje dag?
Bära tunga kassar.
Sluta lyssna på vad som har hänt och inte hänt på barnens och makens jobb?
Sluta hämta och lämna?
Sluta leverera på jobbet?
Sluta tvätta gympakläder?
Sluta fundera över julklappar och nyår.
Skita i att fixa en dekorerad jul med hemgjord kola.
Tänka och preppa för näras välbefinnande.
Lägga den enda tid jag har på ngt som klär ngn annan.

HALLÅ!

Var är jag?
Mina barn är mitt allt.
Det är inte det.
Det är ensamheten i allt.

Okategoriserade

Grå,grå,grå

Det är november.

Vi vandrar i förruttnelsens dal.

Funderar skarpt på att gå runt med en soppåse på huvudet och solglasögon.

Sen ett par stadiga stövlar.

Kanske ha en pannlampa också och dykardräkt som kostym.

Why not liksom.

Ingen skulle märka ngn skillnad, man ser inåt denna årstid, eller helst inte alls.

Eller så tar jag ungarna på ryggen och flyr till en Söderhavsö och blir en mästare på att räkna kokosnötter.

Eller så åker jag till jobbet imorgon och är en helt vanlig professionell sjuksköterska.

Vi får väl se.

Man har ju alltid ett val.

Eller?

#slopanovember

#om32dgrgårviemotljuset